Solofestival
med mig själv
 Anna Vnuks hyllning till dans, musik och lusten att göra det själv
Efter utsålda föreställningar på Dansens Hus (Stockholm), gästspel på Pusterviksteatern (Göteborg) och bejublade shower på festivalerna Popaganda, Satellit och Subörb, åker Anna Vnuk & co på sverigeturné.
Anna Vnuks Solofestival med mig själv är som en rockkonsert. Fast med dans. Anna är stjärnan, hennes
två dansare är bandet, dansen är låtarna och mellansnacket förklarar vad nästa nummer handlar om.
I föreställningen berättar Anna om sin uppväxt i en förort till Luleå och om varför tjeckiska dansbandsmusiker bestämmer sig för att stanna i Norrland. Hon dansar kompisdans, gladdans, reggaedans och berättar om sin danskarriär. Från självutnämnd Luleåstjärna, via Balettakademin, till roller som träd, hora, färg och abstrakt figur…
JAM:s Solofestival med mig själv är dansglädje i sin renaste form utan intellektuella krusiduller. Det är en arbetarklassdansföreställning.
Med det inte sagt att stegen gestaltar gruvarbetare i Kiruna eller Sandinisternas kamp i Nicaragua. Arbetarklassen ligger snarare i uttrycket, i Anna själv och hennes sätt att förhålla sig till det. Hon vill inspirera snarare än imponera. Ingen är utesluten, alla kommer att förstå.
Det är Anna-Vnuk-dans: en hyllning till dans,  musik och lusten att göra det själv.
Arrangemanget görs i samarbete med elever vid Friaborgsskolan.
Läs mer på Riksteater JAM >> jam.riksteatern.se
Recension 10/3 2003 >> Svenska Dagbladet
Recension 11/2 2004 >> Norrländska socialdemokraten
Lyssna på musiken >> Sarah Jones 'Your Revolution' (Real Player)
'Anna Vnuks ’Solofestival med mig själv' är en glädjekick
som får publiken att släppa loss. Koreografin är gungande mjuk och danstrion blid som Charlies änglar från 70-talet… Det är avspänt och opretentiöst utan att vara medgörligt spakt. Första sångtexten säger ’revolutionen
börjar inte mellan mina ben’ och det hade 70-talets änglar inte sagt. Tvärtom
Dagens Nyheter
|
